Året var 1988 jag började arbeta i Klippan
Då var Klippan en genomfartsled från Ängelholm till Kristianstad för mig, vilket betyder att
jag inte kände till Klippan så bra.
Min arbetsgivare var Klippans kommun, jag fick ett personligt introduktionsprogram där det
bland annat ingick en rundtur i kommunens alla delar med buss och guide. Jag var nu redan
imponerad av all vänlighet, hjälpsamhet som jag möte och för att inte tala om vilken
fantastisk miljö det fanns i kommunen. Det var nära till skogen, promenadstråk, öppna fält,
allmänna kommunikationer och affärer i centrum där det fanns det mesta.
Under bussturen stannade bussen bland annat vid Söderåsens kant där låg Klippan Keramik
här berättade guiden en historia om Åsa käringen en fasonerad historia om en kvinna, den
satte sig i mitt huvud. Långt senare på 2000-talet dök hon upp igen i mitt huvud. Jag beslutade
mig för att köra till Västra Sönnarslövs kyrkogård och titta på hennes gravsten den skulle
finnas där.
Det blev en besvikelse, stenen stod nu ihopsatt med en del andra stenar som fått flytta på sig
då en askgravlund skulle inrättas. Jag gick runt och tittade på den i övrigt välskötta
kyrkogården då såg jag vackra stenar några med en liten skylt där det stod ”Kulturgrav”
namnen på stenarna var inget jag kände igen. Något förbryllad tänkte jag att Åsa kärringen
måste väl vara ett kulturarv, en skildring av en kvinnas livsvillkor? Då bestämde jag mig för
att försöka få reda på lite mer
Berättelsen om Åsakäringen som jag läst och fått den berättad för mig
Fanns hon då i verkligheten?
Åsakäringen 1822 – 1915 Åsakäringen, en kvinna som inte bara tillskrevs mordbrand och hor
utan även väderfenomen. I området kring Krika sa man ofta att när dimslöjorna växer fram
bland trädtopparna då ”byger” Åsakäringen. ”Byger” år ett äldre ord för att tvätta och
eftersom detta skedde över öppen eld och i kokkärl, var det Åsakäringen som orsakade
dimman. Det bör dock förtydligas att dimman var ett tecken på att det skulle bli fint väder.
Detta är en av de få gånger Åsakäringen tillskrevs något positivt under sin livstid.
Vem var hon då?
Johanna Olsdotter ”Drassa” födes den 7 november 1822 i V Sönnarslöf socken i Krikahus by.
Hennes föräldrar var torparen Ola Andersson och hans 2: a hustru Kjusi Olsdotter.
Johanna gifte sig inte utan försörjde sig som piga på olika gårdar och torp runt omkring i
socknen. Hennes liv blev inte händelselöst.
Mellan åren 1861–1866 tjänade hon piga hos Bengt Jönsson i Kroken. Något hände mellan
Bengt och Johanna så hon blev instämd till tinget där Johanna fick en fordran å 39 RD 40
Rmt.
Efter de flyttade Johanna till Åstorp där hon blev anställd som hushållerska hos Åbon Pål
Åkesson. Dessvärre blev det slagsmål mellan Johanna och Pål Åkessons hustru Bengta
Bengtsdotter. Troligtvis hade Johanna delat rum med Bengt Jönsson. Då hans hustru
tilldelats ett annat rum på gården. Hustrun Bengta stämde de båda för horsbrott för detta
fick Johanna böter på 100 RD Rmt.
Eftersom Johanna inte kunde betal avfördes hon till häktet i Engelholm där hon avtjänade
böterna.
Efter avtjänat straff kom Johanna tillbaka till Åkesson i Åstorp. Där tyckte nu Åkesson att
Johanna uppträdde besynnerligt och ville ha bort henne från gården. Johanna låste då in sig i
en byggnad och kunde inte förmås komma ut. Under middagen på gården sågs det ryka från
den byggnad som Johanna vistades i. Johanna sprang därifrån. Branden tog fyra byggnader
och allt lösöre endast kreaturen och lite kläder kunde räddas.
Johanna blev misstänkt för mordbrand och trots sitt nekande fick hon åtta års straffarbete av
S. Åsbo Häradsrätt.
Efter avtjänat straff år 1875 återvände Johanna till Sönnarslöfs socken och
undantagsmannen Jöns Bengtsson.
1877 flyttar Johanna till Klintarp och torpet Wetterdal. Senare får hon lagfart för 1Qr jord
undertecknat av ägaren Anders Nilsson. Tyvärr blev det konkursauktion hos Anders Nilsson
kommunen köpte gården för att ha till fattiggård.
Johanna beskrevs som en folkskygg enstöring som levde på sin jordlott i en jordkula där
dörren var ett gammalt klädskåp. Hon försörjde sig med att hjälpa andra vid stortvätt och
skördearbete. Hon samlade grenar och plockade svamp och bär som hon sålde för att
överleva.
Hennes vandringar på Söderåsen gav henne kanske öknamnet Grassa Johanna.
Hon avslutade sin tid på jorden I Klintarps kommungård den 17 februari 1915.
Johanna är en av många fantastiska kvinnor som trots svåra förhållande och omständigheter,
velat göra livet bättre för kvinnor i samma situation, som hon själv befann sig i hela livet.
Detta gjorde hon genom att förordna en fond på 2000 kr vilket idag hade varit en ansenlig
summa. Hennes sista önskan var att avkastningen skulle gå till att vårda hennes gravsten och
resterande avkastning skulle delas ut varje jul till behövande mindre bemedlade fruntimmer
i V Sönnarslöf. Johanna har genom sin blotta och enkla existens lämnat spår efter sig
Även om livet för Johanna Olsdotter var svårt, hårt och ensamt så var hennes sista vilja ändå
att vara solidarisk med andra kvinnor
Vad har då hänt med Johannas grav? Frågan hänger i luften och måste utredas mer, är inte
detta ett kulturarv i V Sönnarslöf, Klippans kommun och borde det inte stå kulturgrav vid
hennes gravsten? Vad hände med fonden?
Som kuriosa kan nämnas att Per Branner ägare till Krika Keramik gjorde en liten fin gumma
med en korg på ryggen som de kallade Åsakäringen. Korgen hade hon till att samla ris och
ved till uppvärmning och matlagning. Hon plockade också svamp och bär som hon sålde.
Denna figur såldes på Krika Keramik. Per Branner hade kanske samma uppfattning som
undertecknad att Åsakäringen är ett kulturarv i Klippans Kommun och värt att minnas.
Text och bild
Ann-Christin Ivarsson
Källor;
Åsbo släkt blad 2008
ITZA Åsakäringen
Från ås till ås
Västra Sönnarslövs Kyrka
Släktforsknings medlemmar
Hörsägen
Samtal med många personer
