Föreningen har erhållit ett möblemang i Karl Johan stil som gåva!
Möblemanget har stått i Ljungbyhed under 50 år, men kommer dessförinnan från släktingar i Halland.
Tidsmässigt torde den vara från tidigt 1900-tal.
Möblemanget har placerats på Muséets övervåning, där vi gjort en del förändringar efter konceptet ”låt tingen tala” som mer lyfter fram föremålen.
Här är bordet dukat för både en soppmåltid samt en eftermiddagskopp!
Text Nils Andersson Foto PO Carlson.
Lions Club Klippan är hyresgäst hos oss på Elfdalen, som vi även planerar för ett samarbete med.
På fredagen pyntade Lions sina traditionella påskträd på olika ställen i kommunen.
Nytt för i år var ett påsk-träd på Träffpunkt Elfdalen.
För att pynta eller klä trädet, hade man bjudit in dagbarnvårdare med sina ”elever”.
Hembygdsföreningen stod för en del praktiska detaljer samt fika till barn och personal samt funktionärerer. Fikan stod Laila Andersson och Marianne Carlson för .
Tommy Dahlman och Börje Svahn från Lions höll i ”fjädrarna”
Se, vad fint det blev!
Ola Åkesson var den förste som tjänstgjorde som banvakt vid Åbygården. Ett Blomgrenfoto från år 1900
Här på dressinen framför stugan. Hustrun Botilla vid framsidan av huset. På gaveln med sin cykel står sonen Herman August, i slänten sitter dottern Anna Hermina
Järnvägen mellan Helsingborg och Hässleholm invigdes 17 mars 1875. Längs järnvägslinjerna uppfördes så kallade banvaktstugor, där banvakterna bodde. Bostaden var förhållandevis liten. Banvaktens främsta uppgift var att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje, samt att leda underhållet av både spår och marken längs spåret. Fanns det bommar kunde banvakthustrun ofta dryga ut familjeinkomsterna som grindvakt. Den förste banvakten vid Åbygården hette Ola Åkesson, innehade tjänsten fram till 1900. Banvaktstugan uppfördes 1874 i samband med järnvägsbygget. Runt år 1900 är stugan, då med tegelfasad, fotograferad av Axel Blomgren. År 1930 är stugan åter fotograferat, men i ny skepnad! Något har hänt under denna tidsperiod, har den eldhärjats och sedan återuppbyggts? Mellan 1929 och 1931 utfördes ett större väg och brobygge i området. Dels reparation och förbättring av den gamla 1700 – tals bron över Rönneå, samt en planskild korsning, genom en viadukt under järnvägen.
Siste banvakten Ernst Valfrid Johansson som innehaft tjänsten sen 1920 tjänstgjorde fram till 1949, då banvaktssystemet avvecklades.
Måndagen den 20 april 1966 gick banvaktsstugan bokstavligen upp i rök. Om den stått obebodd sen Ernst Johansson flyttade ut, omkring 1950 är obekant, Men då, 1966 står husen i vägen för ett vägarbete med landsvägsviadukten. Det blev ett ”hett” övningsobjekt för Klippans brandkår som denna måndagskväll eldade upp banvaktstugan.
Fler bilder på banvaktstugan finns att se på hemsidan Klippans hembygdsförening, sök på ”Utforska platsen” Banvaktstugan Åbygården
Text PO Carlson Foto Blomgrens arkiv
Träffpunkt Elfdalen har blivit ett populärt besöksmål.
Inte minst i pandemins spår, här kan man träffas och umgås utomhus. I dessa vackra sköna vinterdagar, som vi i den här landsändan inte är bortskämda med, tar många tillfället i akt att komma till Elfdalen.
Detta uppskattar vi också i föreningen, alla besökare bidrar till en mer levande hembygdsby.
Idag lördag den 13 februari var det besökare på flera ställen i byn, som förhoppningsvis njöt av både väder, miljö och sällskap!
Den gamla stallen från Johanneshus vid Norrtofta har fått liv genom lite boskap.
Siluetter av en häst, kor, kalv, grisar och får huserar numera i bås, stior och kättar.
Stallen ska vi förevisa för yngre skolklasser på besök, så man kan få en bild av hur det såg ut i torpen och gårdarna förr i tiden.
De som står för inredningen och djurhållning i stallen är Göran Liljekvist och Anders Andersson.
Göran har sågat ut siluetter av djuren, målat dem, och sett till att de hamnat på rätt plats. Anders har stått för inredningsdetaljer och att seldonen blivit underhållna.
”Mjölkrummet” vid sidan av stallen, i logen, har vi flyttat från Vedbylängan. Här har Anders iordningställt mjölkutrustning och andra detaljer som användes i mjölkhanteringen. Här kan man bland annat se en separator och utrustning som användes för mjölkprover som skickades till mejeriet. Anders har mycket kunskaper att förmedla från sitt liv som lantbrukare.
Mittemot har Göran Liljekvist inrett en liten smedja. En del av föremålen har också flyttats från Vedbylängans övervåning.
Göran har även ställt iordning ässjan som användes för att hetta upp järnföremål som skulle smidas. Tyvärr saknas några detaljer.
Några detaljer som var självklara i stallarna var bland annat foderlådan med spannmålsfoder till djuren, som Göran snickrat ihop. Lägg märke till ”skoffan” ovanpå. Lådan under fönstret, med veven på är en betkvarn…
Seldonen har Anders lagt ner jobb på för att få remmarna mjuka!
På andra sidan väggen ute i logen finns en utställning om mjölkhanteringen.
Ett rejält gammalt skruvstäd finns naturligtvis också i smedjan! Detta städet förankras till och med i golvet genom ett ”spjut”
Text och foto PO
Boken bygger på fyra lokala fotografers dokumentationer mellan 1900 till 1980.
Fotograferna är Axel Blomgren, Bertil ”Akka” Bengtsson, Egon Rangbo samt Bo Widberg.
Text och foto PO.
Mats Pettersson, föreningens Bygdebladsredaktör utgav 2019 boken ”På Klippans gator”.
Nu finns en uppföljare med titeln ”Med Klippan i fokus”. I den nya boken är fotona indelade i ämnen, som tillsammans med texterna ger en bild av Klippans historia.
Fotograferna är Axel Blomgren, Bertil ”Akka” Bengtsson, Egon Rangbo och Bo Widberg, alla lokala fotografer som verkat i Klippan. Tidsspannet omfattar 1900-1980.
Bland ämnena som Mats valt ut, får vi ta del av Klippans historia, livet på gator och torg, handel, industrier i Klippan, från åker och äng men även återblickar på musiklivet i bygden.
Boken finns att köpa i Klippans bokhandel.
Här kommer en
Här kommer ett urval av Mats bilder från boken , fördelat på olika ämnen.
Men ni som naturligtvis köper boken , om ni inte redan har gjort det, kommer att få ta del av ytterligare ca 280 sidor!
Text och foto PO
Tack vare en riktigt generös gåva från ett medlemspar har vi kunnat genomföra en efterlängtad köksrenovering i Muséet.
Köket använder vi vid alla våra evenemang och tillställningar, var riktigt nedslitet. Dessutom har vi även uthyrningsverksamhet, så nu får hyresgästerna också ta del av ett nytt fräscht kök.
Men det är inte bara att montera ett nytt kök. Framför allt golvet var ojämnt och lutande, de gamla vackra golvplanken var delvis ersatta med nyare golvspont, så här valde vi att lägga en ny matta på det upprätade underlaget.
En golvmatta blir dessutom lättare att hålla ren ur hygiensynpunkt.
Även väggarna fick i viss mån rivas och rätas upp, både för skåpmontage och ny eldragning.
All elektricitet har dragit om för att motsvara dagsbehovet. Ny takbelysning, i ledform, ger ett riktigt bra ljus i köket, och smälter bra in i det gamla taket.
Även valet av skåpluckorna, både färg och design, smälter väl in i den för övrigt gamla miljön.
Här möts gammalt och nytt på ett behagligt sätt.
Knoppar och handtag… nu börjar köket ta form!
Skåpet på gaveln kräver en egen historia. Det var placerat i Össjö krog, men flyttades till Muséet för några år sedan och har inrymt kaffeserviser, ska så göra i fortsättningen också.
Men skåpet är lite speciellt. Fronten och dörren är tillverkat i massiv ek och är av gammalt datum. Kanske har det varit ett skåp från början, eller har fronten och dörren utgjort en del av ett inbyggnadsskåp i någon vägg. Nu finns det flera tidsepoker representerade i skåpet. Sidorna består av råspånt, (takbrädor) bakstycket av plywood, samt överdelen av 22mm spånskiva. Hyllorna i skåpet är av furuskivor. Nu pratar vi ”hemmabygge” En ny skiva har monterades ovanpå spånskivan på överdelen. Gavlarna var omålade, men vi valde att betsa i samma kulör som fronten. Därefter behandlades hela skåpet med lack.
Text och foto PO
I stort sett har alla aktiviteter under året, på grund av pandemin varit inställda, med undantag av söndagsöppet under sommarmånaderna.
Men det har arbetats på många fronter med underhåll och skötsel av hus och trädgård och föremål.
Målningsarbetena på tre av husen klarades av under sommaren med hjälp av ihärdiga medlemmar.
Gaveln på Vedbylängan var i stort behov av renovering, ett arbete som vi delvis köpt in. Nederdelen är utförd i skiftesverk, eller som vi ofta säger, båleteknik, något som vi inte har tillräcklig kunskap om, och framför allt materialet som man inte kan inhandla i trävaruhandeln.
Detta är gammalt hantverk som Timmer&Tak i Örkelljunga behärskar. Nils Nilsson och hans medarbetare har utfört ett gediget arbete med hela gaveln.
En detalj på gavelspetsen som ingen sett tidigare var att klädselbrädorna var uppskjutna i spår på yttersta takstolen.
Rivningsarbetena stod vi själva för, samt en del underarbete och isolering av gavelspetsen, skomakeriet ligger innanför, för eventuella framtida behov.
I samband med bytet av bålevirket var vi tvungna att riva ut de gamla toaletterna för att komma åt.
Nu återställer vi utrymmet igen, men nu som förråd till trädgårdsavdelningen och hustomtarna.
Isolering och skivor på väggarna gör att vi kan ha underhållsvärme i utrymmet, för förvaring av bland annat färg. All el har bytts ut och förbättrats. En ny ytterdörr, ombyggd till lite gammaldags stil har satts in på gaveln.
Återstår vällingklockan som kommer på plats under våren.
Skiftesverk är en gammal väggkonstuktion med rötter i yngre järnåldern. Det är alltså ett äldre sätt än timmerkonstruktionen och hade sin utbredning i södra delarna av Skandinavien där tillgången på ek och bok var riklig.
Byggnaden fick en bärande stomkonstruktion där de liggande plankorna som även kallas ”bålor” eller ”bulor” placeras i inhuggna spår i det bärande virket, de så kallade ”ständarna”.
Precis som med timmerhusets stockar, tätar plankorna sig själv genom sin egen tyngd.
Skiftesverket var mer virkesbesparande än timmerkonstruktionen
Att man märkte upp så, bottnar i att man tillverkade först, kanske på en annan plats, för att sen uppföra byggnaden på sin plats.
Numera finns det en träolja som benämns Roslagsmahogny, lika delar äkta trätjära, terpentin och linolja som man behandlar ekvirket med. Detta avser vi behandla den nya väggen med.
Här är Roland Långberg igång med att skruva de nya skivorna.
Text och foto PO
Nej, även om det ser så ut är det inte det!
Skolbarn från Bofinken-skolan var på besök! Några av barnen valde att roa sig på ”Odjuret” som den väldiga almstammen döpts till.
Ett trevligt inslag med alla skolbarn som kommer till hembygdsbyn, och ”Träffpunkt Elfdalen”
Text och foto PO
På lördagen arrangerades kulturarvsdagen i Sverige.
Klippans hembygdsförening valde att marknadsföra sig lite blygsamt på grund av rådande läge.
Stugorna hölls öppna, men funktionärer såg till att inte för många besökare vistades samtidigt inomhus. Dessutom valde vi olika föremål som ställdes ut i uppställda tält, även andra aktiviteter som hur ljusstöpning går till samt hur det tvättades förr i tiden kunde besökarna ta del av.
Om en glassmaskin, en tvättvagga, samt mjölkens väg från ko till konsument, kunde man via mobiltelefon och en QR-kod se kortfilmer som producerats av olika hembygdsföreningar i Skåne som deltagit i ett projekt kallat ”Låt tingen tala” Filmerna berättar kortfattat hur det gick till förr i tiden!
Vädret var på vår sida, besökarna kom i lagom takt så vi gott och väl uppföljde rekommendationerna om avstånd till varandra, och dessutom till största delen bara utomhusaktiviteter.
I år står 3 av husen i hembygdsbyn på tur att målas. Det är Soldattorpet, Vagnsskjulet och Förrådet som får en uppfräschning.
Men det är inte bara målning. När man skrapar och borstar kommer en del murkna delar av träfasaderna i dagen, vilket innebär ett byte av dessa. Inte så enkelt med väggar i ”båleteknik”. Det gäller att hitta ersättningsmaterial som passar in, för att bevara den gamla stilen. Då får man leta upp de lokala små sågverken som kan leverera önskat material.
I år lägger frivilliga medlemmar ner ett stort arbete med husen. Med årets alla inställda evenemang är det lite ”ebb” i kassan. Att köpa in tjänsterna skulle ställa sig för dyrt. Ett upprop i hjälpa till – gruppen resulterade i ett 10-15- tal medlemmar som ställer upp med att skrapa borsta och måla. Kent Danielsson kan detta med målning och leder och fördelar arbetet.
I pandemi-tider gäller det också att hålla avstånd till varandra, även om det är utomhusarbete. Men med 3 hus att fördela oss på är det dock inte något problem.
Ett fjärde hus, Vedbylängan arbetas det så smått på också. Här skall fasaden på hela gaveln bytas, denna är också utförd i så kallad ”båleteknik”, ett arbete vi köpt av företaget Timmer&Tak, men detta kommer inte att utföras förrän sent i höst. Rivningsarbete och målning kommer vi dock själva att stå för, vilket vi så smått påbörjat.
Delar av gavelväggen samt hela gavelspetsen på Vagnsskjulet har bytts ut. Slutfinnish av gavelspetsen ordnar Roland Långberg och PO Carlson. Senare i höst kommer vi även att byta takteglet på västra sidan av Vagnsskjulet, då dessa sett sina bästa dagar.
Telefonkiosken som skänktes till hembygdsföreningen, av Klippans kommun har genomgått en restaurering.
I stort sett allt trä har bytts ut i väggarna, eftersom det var angripet av röta. Hela stålstommen blästrades, varefter den grundmålats och fått ny fasadfärg i originalkulör.
Nya schabloner med text och emblem införskaffades och limmades in i nya glasrutor. Även nya ”saloondörrar” tillverkades och sattes i.
Medlemmen Göran Liljekvist är den som ansvarat och utfört det mesta av arbetet med telefonkiosken. Eftersom den inte var helt komplett när vi fick den, har Göran gjort efterforskningar om hur den sett ut i originalutförande och tillverkat nya detaljer.
Inte nog med detta, Göran har dessutom tillverkat en kopia av en telefonautomat som han installerat i kiosken. Stoppar man en slant i myntinkastet, får man höra skramlet när den landar i myntbehållaren.
Är man osäker på telefonnumret går det kanske att hitta i ”Helsingborgaren” från 1958 som hänger vid sidan av!
Fakta.
●Den första telefonkiosken sattes upp i Stockholm på 1890-talet.
●Telefonkiosken här kallades för Pagoden, på grund av dess utsvängda form och gallerverk nedtill.
●Den första Pagoden sattes upp i Kungsträdgården Stockholm i april 1901, ”för att bereda allmenheten så bekväm tillgång som möjligt till verkets telefonautomater”.
●På 1980-talet fanns det 44 000 telefonkiosker av olika modeller i Sverige.
●Med mobiltelefonens framfart så togs den sista telefonkiosken ur bruk den 3:e december 2015.
●Kioskernas färg har varierat, allt från Televerksorange, Postens gula och den klassiska röda. Gemensamt för färgerna var att kioskerna skulle vara väl synliga
”Träffpunkt Elfdalen” benämningen på Leaderprojektet som genomförts lever på. Visionen om en träffpunkt för unga och gamla uppfylls mer och mer.
På tisdagen anordnade PRO i Klippan lite sommaraktiviteter för medlemmarna vid hembygdsbyn i Elfdalen.
Man bjöd på frågesport, tävlingar samt korvgrillning! Trevligt, trevligt!
Danska ungdomar på cykeltur sökte efter övernattningsmöjligheter i Klippan med omnejd. Ett tips om vindskyddet vid hembygdsbyn på Elfdalen passade tydligen ungdomarna.
Göran van Speijk fick en pratstund, och en bild, med nöjda gäster morgonen efter. Trevligt att vindskyddet kommer till användning
Välkomna åter!
Nu i Coronatider ligger hembygdsarbetet lite lågt. Trädgårdsskötseln och utemiljö jobbas det dock med. Växter och ogräs har inte drabbats av pandemin, utan växer på!
Bakom muséet, mot skogen, har vi iordningställt marken som använts som upplagsplats vid skogsröjningen. Tanken är att få en fortsättning på den blomsteräng väster om, som såddes i fjol.
Eftertanke och avståndshållning gäller, fikapauser håller vi utomhus
Var passar en vedstack in, om inte i en hembygdsförening!
I äldre tider var veden ett måste för överlevnaden, matlagning och värme i stugorna!
Idag är det ett fåtal som eldar med ved för dessa ändamål. Det blir mest ”myseldning” i öppna spisar och braskaminer. Annars är det fjärrvärme och värmepumpar som gäller.
Vedstacken är ett bra sätt att torka och lagra ved på, rätt utförd behöver den inte täckas med presenningar eller plåtar.
Vedhuggning är ett skönt arbete, bra träning och ett effektivt och ofarligt sätt att släppa ut uppdämda aggressioner. Om alla hade ägnat sig åt vedhuggning en halvtimme om dagen skulle världen se annorlunda ut…
Pryder sin plats!
Foto. Leif Arne Nord
Text PO Carlson
